|
Urval ur Johannesakterna Översättning av Gordon Sandgren "Jag
förmår knappt berätta för er eller nedteckna det som jag sett och hört.
Men jag skall anpassa det för era öron, och i den mån som var och en av
er kan fatta det skall jag omtala det så att ni lär känna den härlighet
som omger honom, den som var och är, både nu och i evighet. När
han hade utvalt Petrus och Andreas, som var bröder, kom han till mig och
min broder Jakob och sade: 'Jag behöver er. Kom till mig'! Och min broder
sade: 'Johannes, den där lille pojken på stranden som har kallat på
oss, vad vill han?' Och jag sade: 'Vilken liten pojke?' Han svarade mig:
'Han som vinkar till oss.' Jag invände: 'På grund av vår långa vaknatt
på sjön ser du inte så bra, min
broder Jakob. Ser du inte mannen som står där välväxt, skön
och leende?' Han svarade mig: 'Broder, honom ser jag inte. Men låt oss
fara dit och se vad han vill.' När
vi fört båten till land såg vi hur han hjälpte oss att göra fast båten.
Men när vi lämnade platsen, eftersom vi ville följa med honom, syntes
han mig vara skallig med ett tjockt, yvigt skägg. Men Jakob såg honom
som en yngling med skäggfjun. Vi blev båda förundrade över vad det
skulle betyda som vi där hade fått se. Och när vi båda följde honom
och närmare tänkte över saken blev vi än mer villrådiga. Och dock hände
mig något som var ändå mer förunderligt. Jag försökte nämligen att
se honom då han var ensam, och jag såg aldrig hans ögon slutas utan de
var alltid öppna. Ofta tycktes han vara en liten motbjudande man och
andra gånger som om han vore himmelsk. Det fanns också något annat förunderligt
hos honom. När jag låg till bords lät han mig ligga vid sitt bröst,
och jag lutade mig mot honom. Och ibland kändes hans bröst vekt och
mjukt men ibland hårt som sten så att jag förundrade mig och sade: 'Hur
kan det vara sa?" Och när jag tänkte över det… En
annan gång tog han mig tillsammans med Jakob och Petrus upp på det berg
där han brukade be, och vi såg hos honom ett sådant ljus att en människa
som använder ett vanligt språk omöjligt kan beskriva vad det liknade.
Åter förde han oss tre på samma sätt upp på berget och sade: 'Kom med
mig!' Och vi gick, och vi såg på avstånd hur han bad. Eftersom han älskade
mig närmade jag mig honom försiktigt så att han inte kunde se mig, och
jag stod där och såg på hans rygg. Och jag såg att han inte hade någon
mantel på sig utan jag såg honom naken, och han var överhuvudtaget inte
som en människa. Hans fötter var vitare än snö så att till och med
marken lystes upp av hans fötter, och hans huvud räckte upp till
himmelen. Och jag blev förskräckt och ropade till. Men när han vände
sig om syntes han vara som en liten människa och han fattade tag i
mitt
skägg, drog i det och sade: 'Johannes, tvivla inte utan tro. Och var inte
nyfiken.' Och jag sade till honom: 'Herre, vad har jag då gjort?' Och jag
säger er, bröder, att jag på det stället, där han drog mig i skägget,
kände sådan smärta i trettio dagar att jag sade till honom: 'Herre, om
det lilla rycket i
skägget,
när du skämtade, gjorde så ont, hur skulle det ha känts om du slagit
mig!' Och han sade till mig: 'Låt det i framtiden vara så att du inte
frestar den som inte kan frestas.' Petrus
och Jakob förargades emellertid över att jag talade med Herren, och de
vinkade till mig att jag skulle komma till dem och lämna Herren ensam.
Och jag gick och båda sade till mig: 'Vem var det som talade med Herren när
han var på berget? Vi hörde båda honom tala med någon.' När jag tänkte
på hans stora nåd och hans enhet som har många former och hans vishet
som oupphörligt ser på oss, sade jag: 'Det får ni veta av honom, om ni
frågar honom.' En
annan gång då vi, alla hans lärjungar, sov i ett hus i Gennesaret,
iakttog jag vad han gjorde sedan jag svept in mig i min mantel. Och jag hörde
honom först säga: 'Johannes, sov du!' Och när jag låtsades sova, fick
jag se en annan som var lik honom komma, och jag hörde honom säga till
min
Herre: 'Jesus, de som du har utvalt tror ännu inte på dig.' Och
min Herre sade till honom: 'Du talar sant. De är ju människor.' Jag
skall berätta för er om en annan underlighet, bröder. Då
jag
ville röra vid honom, kände jag en solid och fast kropp. Men ibland, när
jag rörde vid honom, var kroppen immateriell, som en ande, ja, som om den
överhuvudtaget inte existerade. När
han en gång blev inbjuden till en farisé och kom till bjudningen, gick
vi med honom. Och var och en fick en bit bröd av dem som bjudit oss, och
han fick också ett stycke. Och han välsignade sitt stycke och delade det
med oss. Och var och en blev mätt av det lilla stycket han fått, men våra
bröd hade bevarats orörda så att de som bjudit honom förundrade sig. Jag ville ofta när jag vandrade med honom se om hans fotspår på marken syntes. Ty jag såg att han svävade över marken. Men jag såg aldrig några. Detta berättar jag för er, bröder, såsom en uppmuntran så att ni tror på honom. Ty hans mäktiga undergärningar måste nu förtigas, eftersom de inte kan beskrivas eller omtalas." |